Dag 8 - Ett ögonblick
Skolavslutningen 2011. Då mådde jag så in i helvete bra. Sista året i grundskolan var slut, jag var snygg, jag hade alkohol och jag var omgiven av de härligaste personerna någonsin.
Dagen började med avslutningen i skolan, så klart. Hela skolan samlades, alla 9:or i ett långt led inne i skolan för att sedan marschera ut på skolgården till resten av skolans elever. Sommarsånger, stipendieutdelning, rosutdelning till alla 9:or. Tårar, massor av tårar. Både av glädje för att grundskolan var över och att det var sommarlov, men även för att man visste att nu skulle ingenting bli sig likt igen. Det var nog det skönaste, men ändå hemskaste jag varit med om.
Efter det var bar det hemåt, stor lunch med familj och släkt. Tårta och saft, lite presenter här och där. Sen var det bara en ända stor väntan på kvällen.
Packade ihop alla saker, korv, marshmallows, grillpinnar, cidern och sen hem till Mathilda och möta henne. Drog med engångsgrillenoch vinboxen sen ner till Estö och möta Simon & Simon. På med partyhattar, partytutor in i käften, här skall det tutas! Sedan vidare badberget!
Startar grillen, börjar dricka. Alla har roligt. Så jävla mysigt var det, att sitta i kvällssolen och grilla och dricka med de man tycker bäst om. Vi var oslagbara!
När alla var lite smålulliga började vi vår vandring mot trehörningen för att hälsa på hos Jossan. Promenaden dit var nog något av det roligaste jag någonsin upplevt, alla var helt jävla borta. Speciellt Blom, som skulle lägga sig i massa blomrabatter, göra armhävningar stup i kvarten, och som kastade iväg sin mobil för att sedan komma på vad fan han gjorde.
Väl hos Jossan fortsatte vi dricka med alla dem som var där; Emma, Lina, Hanna, Emelie, Emil, Christian och Jossan såklart. Och så Axel. Men han var bara där för att han hade en hund. Det var i alla fall Arnes anledning till varför han bjöd med Axel.
Anyways, när det började bli lite sent, runt tio kanske bestämde vi oss för att börja gå till Nickstafesten och fortsätta där. Jag var sådär perfekt full och jag var king of the world, men då kom de andra på att vi inte skulle gå innan alla hade tagit minst 5 shots. Det var väl lite där det gick utför, för mig i alla fall. Drog alla på en gång så jag hade det avklarat, och sen gick vi. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men någonstans på vägen fick vi av någon anledning skjuts av Kerstins taxi upp till Heimdal, och fortsatte därifrån ner förbi gröndalskiosken och mot Gröndalsviken. Eller jag och Mattis gjorde det i alla fall, dom andra tog nog den närmaste vägen.
I alla fall, vi fick för oss att istället för att gå runt och gå under bron så skulle vi gå över tågspåret istället, och så blev det. Var dock inte så lätt att gå ner för backen med stenar, knäna var helt förstörda efter det. Till slut kom vi i alla fall till Nicksta, jag var helt väck och Mattis ville hem. Tror inte riktigt att jag fattade vad som hände, men hon drog med sin mamma och Oscar och kvar stod jag själv. Såg ingen jag kände, det var helt lönlöst att försöka leta reda på de andra och hade ingen tanke på att jag kunde ha ringt något. Blev jätteledsen för att jag var själv, och då började tröttheten och illamåendet komma krypande. Så jag satte mig vid ett träd och sov. Vaknade av att nattvandrarna ville veta hur jag mådde, sen ringde jag pappa så han fick komma och hämta mig. Och där slutade kvällen.
Det ända jag ångrar med kvällen var att jag inte ringde någon på Nicksta, känns sjukt B att jag var hemma typ kl 12 medan mina vänner var kvar och firad och hade kul. Men vad ska man göra, jag får ju skylla mig lite själv. Hade i alla fall en bra dag, och en riktigt bra början på kvällen! Helt klart ett minne för livet.
Dagen började med avslutningen i skolan, så klart. Hela skolan samlades, alla 9:or i ett långt led inne i skolan för att sedan marschera ut på skolgården till resten av skolans elever. Sommarsånger, stipendieutdelning, rosutdelning till alla 9:or. Tårar, massor av tårar. Både av glädje för att grundskolan var över och att det var sommarlov, men även för att man visste att nu skulle ingenting bli sig likt igen. Det var nog det skönaste, men ändå hemskaste jag varit med om.
Efter det var bar det hemåt, stor lunch med familj och släkt. Tårta och saft, lite presenter här och där. Sen var det bara en ända stor väntan på kvällen.
Packade ihop alla saker, korv, marshmallows, grillpinnar, cidern och sen hem till Mathilda och möta henne. Drog med engångsgrillenoch vinboxen sen ner till Estö och möta Simon & Simon. På med partyhattar, partytutor in i käften, här skall det tutas! Sedan vidare badberget!
Startar grillen, börjar dricka. Alla har roligt. Så jävla mysigt var det, att sitta i kvällssolen och grilla och dricka med de man tycker bäst om. Vi var oslagbara!
När alla var lite smålulliga började vi vår vandring mot trehörningen för att hälsa på hos Jossan. Promenaden dit var nog något av det roligaste jag någonsin upplevt, alla var helt jävla borta. Speciellt Blom, som skulle lägga sig i massa blomrabatter, göra armhävningar stup i kvarten, och som kastade iväg sin mobil för att sedan komma på vad fan han gjorde.
Väl hos Jossan fortsatte vi dricka med alla dem som var där; Emma, Lina, Hanna, Emelie, Emil, Christian och Jossan såklart. Och så Axel. Men han var bara där för att han hade en hund. Det var i alla fall Arnes anledning till varför han bjöd med Axel.
Anyways, när det började bli lite sent, runt tio kanske bestämde vi oss för att börja gå till Nickstafesten och fortsätta där. Jag var sådär perfekt full och jag var king of the world, men då kom de andra på att vi inte skulle gå innan alla hade tagit minst 5 shots. Det var väl lite där det gick utför, för mig i alla fall. Drog alla på en gång så jag hade det avklarat, och sen gick vi. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men någonstans på vägen fick vi av någon anledning skjuts av Kerstins taxi upp till Heimdal, och fortsatte därifrån ner förbi gröndalskiosken och mot Gröndalsviken. Eller jag och Mattis gjorde det i alla fall, dom andra tog nog den närmaste vägen.
I alla fall, vi fick för oss att istället för att gå runt och gå under bron så skulle vi gå över tågspåret istället, och så blev det. Var dock inte så lätt att gå ner för backen med stenar, knäna var helt förstörda efter det. Till slut kom vi i alla fall till Nicksta, jag var helt väck och Mattis ville hem. Tror inte riktigt att jag fattade vad som hände, men hon drog med sin mamma och Oscar och kvar stod jag själv. Såg ingen jag kände, det var helt lönlöst att försöka leta reda på de andra och hade ingen tanke på att jag kunde ha ringt något. Blev jätteledsen för att jag var själv, och då började tröttheten och illamåendet komma krypande. Så jag satte mig vid ett träd och sov. Vaknade av att nattvandrarna ville veta hur jag mådde, sen ringde jag pappa så han fick komma och hämta mig. Och där slutade kvällen.
Det ända jag ångrar med kvällen var att jag inte ringde någon på Nicksta, känns sjukt B att jag var hemma typ kl 12 medan mina vänner var kvar och firad och hade kul. Men vad ska man göra, jag får ju skylla mig lite själv. Hade i alla fall en bra dag, och en riktigt bra början på kvällen! Helt klart ett minne för livet.
Dag 1 - Presentera dig själv
Hm, okej.
Jag heter Irmelin. Mitt riktiga efternamn är Kruusvall, men eftersom jag avskyr det så brukar jag använda Torres istället. Låter mycket bättre.
Jag är född 17:e september år 1995, fyllde alltså 16 för 2månader sedan.
Går SAM/SAM i Nynäshamns gymnasium, vill inget hellre än att hoppa av, men vill ha mina pengar och tror inte att jag skulle kunna klara av ett riktigt jobb som det är nu så skolan får duga.
Min familj består på ena sidan av min mamma Dana, hennes man, min styvbror Daniel som är 15 och halvbror Elias som är 7år. På andra sidan är det min pappa och min riktiga bror Viktor som är 17.
Tror att det är så i alla fall, är lite osäker på om Viktor har flyttat till pappa på heltid, men skitsamma. Jag bor i alla fall både hos mamma och pappa, hur länge beror lite på vad som händer. Försöker hålla mig hos den ena i 2 veckor för att sedan flytta hem till den andra i 2 veckor osv.
Jag är en väldigt blyg och svår person, jag är upp och ner hela tiden. Ena stunden är jag jätte glad för att sen bli helt sjukt deppig. Försöker dock att inte visa när jag mår dåligt, för då känner jag mig svag.
Jag tar väldigt lätt åt mig av det folk säger, i alla fall om det kommer från någon av mina vänner. Även om de säger att de skojar, eller inte ens pratar om mig så tar jag åt mig och känner jag mig ofta väldigt träffad.
Jag själv skulle beskriva mig som en oerhört rolig person, jag vet verkligen inte många som är lika sköna som jag. Och jag tror inte att någon annan tycker att jag är så rolig som jag själv tycker.
Jag tror att jag är en sådan person som man antingen verkligen tycker om, eller avskyr helt. Vet inte varför riktigt, men det är den uppfattningen jag har fått utifrån hur andra beter sig mot mig.
Jag är en otroligt ironisk och skämtsam person, och jag tror att många missuppfattar mig som lite taskig eller rent av elak för att dom inte förstår att jag skämtar. Skulle dock adrig säga något direkt till en person bara för att vara taskig.
Jag blir nog väldigt lätt för mycket, jag har väldigt svårt för att vara seriös, även när det verkligen behövs, och folk blir nog lätt irriterade på mig om dom inte känner mig så bra. Mina vänner har nog vant sig helt enkelt.
Jag själv tycker att jag är en trevlig person, mot de som förtjänar det, som alltid vill folks bästa och oftast sätter andra först. Försöker att vara trevlig mot dom som är trevliga mot mig. Jag har dock svårt att verkligen vara genuint snäll mot personer, jag skämtar gärna till det istället. Samma sak är det med känslor. Jag har jättesvårt för att uttrycka mina känslor och säga vad jag tycker om folk, blir oftast mer skämtsamt där också.
Men nu orkar jag verkligen inte skriva mer, och tror dessutom inte att någon orkar läsa mer heller.
Jag heter Irmelin. Mitt riktiga efternamn är Kruusvall, men eftersom jag avskyr det så brukar jag använda Torres istället. Låter mycket bättre.
Jag är född 17:e september år 1995, fyllde alltså 16 för 2månader sedan.
Går SAM/SAM i Nynäshamns gymnasium, vill inget hellre än att hoppa av, men vill ha mina pengar och tror inte att jag skulle kunna klara av ett riktigt jobb som det är nu så skolan får duga.
Min familj består på ena sidan av min mamma Dana, hennes man, min styvbror Daniel som är 15 och halvbror Elias som är 7år. På andra sidan är det min pappa och min riktiga bror Viktor som är 17.
Tror att det är så i alla fall, är lite osäker på om Viktor har flyttat till pappa på heltid, men skitsamma. Jag bor i alla fall både hos mamma och pappa, hur länge beror lite på vad som händer. Försöker hålla mig hos den ena i 2 veckor för att sedan flytta hem till den andra i 2 veckor osv.
Jag är en väldigt blyg och svår person, jag är upp och ner hela tiden. Ena stunden är jag jätte glad för att sen bli helt sjukt deppig. Försöker dock att inte visa när jag mår dåligt, för då känner jag mig svag.
Jag tar väldigt lätt åt mig av det folk säger, i alla fall om det kommer från någon av mina vänner. Även om de säger att de skojar, eller inte ens pratar om mig så tar jag åt mig och känner jag mig ofta väldigt träffad.
Jag själv skulle beskriva mig som en oerhört rolig person, jag vet verkligen inte många som är lika sköna som jag. Och jag tror inte att någon annan tycker att jag är så rolig som jag själv tycker.
Jag tror att jag är en sådan person som man antingen verkligen tycker om, eller avskyr helt. Vet inte varför riktigt, men det är den uppfattningen jag har fått utifrån hur andra beter sig mot mig.
Jag är en otroligt ironisk och skämtsam person, och jag tror att många missuppfattar mig som lite taskig eller rent av elak för att dom inte förstår att jag skämtar. Skulle dock adrig säga något direkt till en person bara för att vara taskig.
Jag blir nog väldigt lätt för mycket, jag har väldigt svårt för att vara seriös, även när det verkligen behövs, och folk blir nog lätt irriterade på mig om dom inte känner mig så bra. Mina vänner har nog vant sig helt enkelt.
Jag själv tycker att jag är en trevlig person, mot de som förtjänar det, som alltid vill folks bästa och oftast sätter andra först. Försöker att vara trevlig mot dom som är trevliga mot mig. Jag har dock svårt att verkligen vara genuint snäll mot personer, jag skämtar gärna till det istället. Samma sak är det med känslor. Jag har jättesvårt för att uttrycka mina känslor och säga vad jag tycker om folk, blir oftast mer skämtsamt där också.
Men nu orkar jag verkligen inte skriva mer, och tror dessutom inte att någon orkar läsa mer heller.
